Jörgen Lithander redogjorde för en färsk, nordisk analys av landsbygdsboende i Norden (uppdrag av nordiska ministerrådet). Studien summeras i en rapport med planerad utgivning i sept 2012. Titel: ”Rural housing”

Studiens syfte var att beskriva landsbygdsboendet i Norge, Sverige och Finland. Innehållet är både beskrivande utifrån faktisk utveckling, men innehåller också fiktiva exempel. Tre områden genomlyses: finansiering, planering och regelverk samt ”second homes”/delårsboende. Rapporten behandlar bland annat övergripande mål med bostadspolitiken där bland annat Norge konstaterades sticka ut med en tydlig ambition om ett spritt boende och bra möjligheter att bo på landsbygd.

Lithander redogjorde för rapportens disposition och de olika ländernas karaktärsdrag med avseende på landsbygdsboende. Beskrivningen av situationen i resp land behandlar bland annat information om beskattning av bostäder och finansieringssystem (rapporten innehåller exempel på finansieringsupplägg vid ny- och ombyggnation utifrån uppgifter från banker).

Kusterna och fjällen utmärker sig som plats för second homes, studien har även analyserat situationen utifrån andelen second homes i förhållande till det totala bostadsbeståndet. Andelen är störst längs kusterna, i fjällen och i Dalarna (second home index).

För att illustrera betydelsen av delårsbonde har man även studerat vistelsetiden. Slutsatsen är att här finns en inte oväsentlig ”osynlig” befolkning som inte syns i statistiken, men som nyttjar lokalsamhällets service och infrastruktur.

Frågan om boende på landsbygd konstateras inte vara helt lättfångad, förutsättningarna och marknadens önskemål kan variera stort mellan olika typer av landsbygd. Bostäderna måste alltid synka med marknaden och möta den efterfrågan som finns.

Rapporten beskriver de finansiella villkoren för byggnation på landsbygden genom två grundläggande bedömningar: subjektsbedömning (låntagarens återbetalningsförmåga), 2. Objektsbedömning (pantsäkerhet via marknadsvärde). ”Banker kan inte förväntas vara intresserade av att finansiera en bostad där marknadsvärdet understiger produktionskostnaden”, konstaterade Lithander.

En närmare titt på de nordiska ländernas finansieringsmodeller gav tänkvärd information.

Norge: ”Husbanken” kan finansiera direkt eller via kommuner. Samma räntenivå oavsett var i landet huset ligger. Husbanken kan även finansiera ombyggnad.

Finland: Stadsborgen för ägarbostäder, alla kan få, men låg garantinivå (15-18 procent). En fördel är att det blir lättare för banken att hitta säkerhet i fastigheten.

Sverige: Kreditgarantier via statliga BKN (hög garantinivå, men krav på fullgod säkerhet). Möjligheten beskrevs som lite utnyttjad.

Lithander avrundade med ett resonemang om marknad och politik: ”Utnyttja marknadslösningar så långt som möjligt. Men om politiken har en ambition att bygga, förvalta och finansiera bostäder utanför storstadsregioner krävs ett institutionellt system för att hantera skillnader i förutsättningar över landet.”